När jag nu fått funderat på det i någon dag så känner jag hur förbannad jag blir! Jag kan inte förstå och samtidigt så är jag så fruktansvärt sårad. Det var ju inte såhär det skulle bli min fina lilla älskling... Jag hatar er därute som tror på gud, han finns inte för då hade han inte låtit mig träffa en kille som inte är bra för mig och låtit mig bli så äckligt jävla kär att jag inte vill ha någon annan och som jag vill gifta mig med. Allt dethär är så onödigt och någonstans inom mig så hoppas jag att allt ska bli som det har varit och vi kan leva lyckliga i alla våra dagar, men det är i ett annat liv antar jag....
Jag är förvirrad, en del av mig vill ha kontakt med honom, åtminstone prata med honom eller skriva brev medan den andra delen av mig inte vill ge honom någonting, han kan få undra och förhoppningsvis ångra sig. Tänk att han inte ens vet att våran skrutt fortfarande finns kvar, är det elakt eller rättvist? Jag vet vad som är det rätta att göra men det är fan inte lätt! Jag saknar honom varje minut, varje sekund. Hade jag fått välja så hade det varit vi förevigt, ha honom hos mig och känna hans arm som håller om mig så jag kan somna tryggt på natten. Ingen kommer någonsin förstå min kärlek till honom. Han är det bästa och sämsta som hänt mig.
Nej nu ska jag se vad som händer ikväll, har ju inga pengar heller så det suger ju.
XoXo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar